Spaceman

Ett kanske lite seriösare inlägg.

Idag kom min vän Daniel över och drack kaffe och snackade om livet. Mitt uppe i allt fick vi för oss att se ifall min gamla qx-profil fanns kvar. Den var tyvärr sedan länge död. Men, med en vänlig men bestämd hand från Daniel, så satte vi oss och skapade ett nytt konto. För att skapa ett konto ska man välja från en rullista t.ex. "vilken typ av person" man är och sedan kryssa i alla egenskaper man tycker "stämmer in" på sig själv. Jag är en sådan som älskar att fylla i sånt här och jag har väl kanske aldrig funderat särskilt mycket på varför. Men så slog det mig att det är för att det ger mig en sådan ego-boost.

Från alla dessa alternativ så väljer man självklart de positiva egenskaperna. Ibland slänger man in någon negativ för att visa människor att man har lite "självdistans". På min sida kan man nu läsa att jag är ex:

*Nyfiken

*Impulsiv

*Busig

*Slarvig

*Kramgo

osv... Och det stämmer väl, en bra dag, med viss modifikation, men inte fan fyller jag i rutor som: Bitter, Högljudd, Dräggig, Egocentrisk (om nu dessa alternativ skulle finnas). Det är inte det jag vill bli påmind om varje gång jag loggar in.

Att skapa en virituell version av sig själv och att få uppleva känslan "Jag e ju rätt grym ändå" varje gång man loggar in är lika skrämmande som den är patetisk. Samma sak är det ju egentligen med allt på the world wide web. Inte fan lägger jag upp bilder på mig själv när jag är bakis på facebook och inte fan fyller jag i att jag är livrädd för småfåglar. Jag lägger ju självklart upp en bild där jag är superstylad och skriver typ: "live hard die young!"

Detta gäller då givetvis också denna blogg. Nu lever inte jag i någon inbillningsvärld där jag tror att varenda kotte läser våran rosa, ointressanta blogg. Den enda som gör det är typ Mokkling. Men iaf, går man in på våran blogg och läser så verkar det som att vi är två supersjälvsäkra blondiner som bara festar runt utan värre problem än fotboll och baksmällor. Men som alla andra sidor är denna blogg skapad för att ta vara på det positiva och det man förhoppningsvis vill minnas tillbaka till och skratta till (åt).

Och är det egentligen så dåligt? Att framhäva det positiva? Att få gå in på sidan och le istället för att bli ledsen? Eller är det falskt? Borde vi blöda ut allt negativt eller vore det att försöka få sympati och väcka medkänsla?

Jag vet inte, allt jag vill säga är kanske att man ska ta nätet med en stor jävla lastbil salt.