Vi var en trio, den mest otippade trion genom tiderna antagligen...
Jag, Ella och Veronika.
Men vi drack öl och pratade om allt mellan himmel och jord och hade faktiskt hur trevligt som helst! Senare kom även Marcus (N) och Linda (W).
Och vilken trevlig kväll!
Anledningen till att vi inte umgåtts på länge (och aldrig i en trio) är att vänskapsgäng har splittrats. Den här kvällen fick mig att fundera över grupperingar, sårad stolthet, fördomar och utanförskap.
Jag har genom tiderna blivit kallad för mycket. Falsk, illojal, "vända kappan efter vinden", inställsam... Mycket av detta baseras ofta på att jag hatar att ta sidor i bråk (kalla mig Schweiz) och att jag har många olika "vän-gäng" som är extremt olika... Jag har inga problem att gå på white room och heller inga att gå på anchor, fabriken eller treat. På min Spotify lista (som jag helt patetiskt döpt till "All by myself" - emo?) finns allt. Thåström, Anouk, Adele, Metallica, Britney Spears, Timbuktu, The Streets, Marilyn Manson...
När man gick i högstadiet var det här med grupperingar A och O. Försökte man en dag ha på sig något annat eller umgås med någon ny så haglade genast anklagelserna. "Försöker byta stil" "falsk".... Och någonstans har det här följt med oss till vuxen ålder. Man ska umgås med "de sina" gå på "rätt" klubb och lyssna på "rätt" musik om man vill slippa gliringar. Allt detta är något jag avskyr. Måste jag be om ursäkt för att jag gillar Britney Spears? Max hade sagt ja... Fast... Jag vet inte. Jag tror att jag har skapat min "stil" i det att jag inte har någon "stil". Visst "blond" är jag - och allt vad det innebär. Så det var kanske fel uttryckt...
Tro mig, jag tycker inte lika mycket om alla mina bekanta - självklart finns det dem jag känner en större tillhörighet med. Men inte för att de lyssnar på samma musik eller ser likadana ut.... Utanför att man "klickar". Ni vet den där obeskrivliga känslan " fy fan vilken skön kille/tjej, jag trivs verkligen i det här sällskapet".
Självklart tar jag "sidor" i bråk, jag har alltid en åsikt om vem som egentligen gjort "mest" fel, men att sluta umgås med någon för att den personen inte går ihop med några andra... Nej så fungerar inte jag. Jag väljer mitt umgänge efter hur de beter sig mot mig. Illojalt? Kanske... Egoistiskt? Absolut!
Freud eller någon annan vis (man) hade antagligen sagt att allt grundar sig i en rädsla för att bli ensam. Det stämmer nog.
Men jag har någonstans bestämt mig. Jag vet att jag är högljudd, blond, rosa, älskar den musiken du antagligen hatar, jag kommer aldrig i tid, jag umgås med personer du avskyr, dricker för mycket, röker som en borstbindare, tittar på alla dokusåpor som går att titta på, djurgårdare, egocentrisk, babblig, skrattar för högt, pratar på bion... Men jag ORKAR inte anstränga mig längre. Jag vill ju bara göra det jag tycker är kul, är det så fel?
Får väl säga som den underbara Lady S: "Love me or hate me, that is the question. If u love me then, thank you! If you hate me then - FUCK YOU!"
2 kommentarer:
"kalla mig schweiz" hahaha den ska jag börja köra med.
Hahah!! Sjukt bra! Jag älskar dig preics som du är min blonda lilla vän!! Puss till dig!!
Skicka en kommentar