Bu - fucking - hu!

Något som både roar och skrämmer mig är människor utan självdistans.
Att vara egocentrisk i all sin ära (jag själv är väl ett praktexemplar) men människor som aldrig kan ta ett steg utanför sig själv och tänka tankar som:

* "Är mitt problem verkligen så allvarligt eller överreagerar jag kanske lite?"
* "Är människor verkligen intresserade av pokémòn (eller va fan man har för intresse) eller är detta bara något som roar mig?"
* "HAR jag verkligen rätt i den här diskutionen och MÅSTE jag verkligen ha rätt?"
* "Måste jag alltid framstå som perfekt, kan jag inte bara släppa loss lite?"
* "Om bara jag skrattar åt mitt skämt - innebär det verkligen att alla andra i världen har dålig humor?"

Jag vet inte vad ni fick lära er i skolan, men jag fick iaf lära mig att det var kring SOLEN universum kretsade...
Oftast tycker jag att det är roande att lyssna på människor helt utan självdistans. Men ibland blir man bara rädd och arg.

Du mår dåligt. Ingenting går som du vill. Du bör:
a) ge upp
b) skylla ifrån dig
c) låtsas som att du inte bryr dig
d) använda det som anledning för att supa/knarka ner dig
e) SUCK IT UP! Sluta klandra andra personer/omständigheter för att allt inte går som det ska. Damma av dig och försök igen, inse att du bara är en av typ en sillijard människor som känner likadant.

Det värsta jag vet är människor som gnäller men sedan inte gör ett skit för att förändra sin situation. Som väntar på att allting ska serveras, som vägrar kämpa.
Du mår dåligt? Mitt tips? Tänk följande:

Bu - FUCKING - hu! (<-- 2:ans standard uttryck)
GÖR NÅGONTING ÅT DET DÅ!
VISA LITE JÄVLA STAKE!
GROW SOME FUCKING COJONES!

Släpp taget om dig själv, acceptera att du mår dåligt och fundera på hur du kan förändra situationen.