De som känner mig vet hur mycket den betyder för mig, för första gången så bor jag själv. Utan föräldrar, sambo eller kombo. Helt solo.
Mina vänner ställer upp och åker ut till söderort från sumpan, tumba, lidingo, bro och t.o.m sundsvall. Mitt x och min fd svärmor kommer. Några kommer direkt efter jobbet och några kommer trots att de ska upp tidigt dagen efter. Några tittar förbi trots att de redan är uppbokade och några har tagit ledigt bara för att komma och fira.
Det känns så otroligt bra att ha dessa varma och underbara människor omkring mig som har förstått hur stort det här är för mig! Hur viktigt det är!
Men sen finns det dem... De som inte klarar av att komma om inte alla från deras gäng kommer. De som tycker att hökis ligger alldeles för långt bort (även om de bor på samma linje) för att orka anstränga sig. Det är så himla trist. Väntat, men trist.
Och jag blir lika ledsen (skrämd/irriterad) varje gång jag inser att det fortfarande, i vuxen ålder, finns människor som inte vågar göra saker utan hela sitt gäng. Att det finns människor som rör sig i samma kretsar, på samma ställen, alltid med sitt gäng, och är livrädda för "det okända". Samtidigt som jag blir irriterad så tycker jag synd om dem. Hur kan man leva livet fullt ut om man hela tiden är så bekväm att man inte orkar träffa nya människor, se nya platser. Att man inte kan ställa upp och masa sig ur sin kokong för att fira en kompis, när man vet hur mycket det skulle betyda för den.
Men samtidigt är jag så lycklig. Att så många har struntat i hur långt det är osv och kommer! Jag känner mig så stöttad och älskad!
Tack alla ni! Tack!
1 kommentar:
You know it! All the way from gärdets höjder..
Skicka en kommentar