Börjar minnas hur man ler

Veckorna har sprungit iväg, jag har inte hängt med.
Jobbat 6dar/v, festat, varit förkyld, födelsedagar, planeringar....
Jag har gått omkring som en levande zombie.
Velat ge upp allt. Vänner, kärlek, jobbet - allt jag håller kär har bara känns jobbigt.

Men nu, i söndags, vaknade jag efter den första vita helgen sedan typ Dackefejden med ett spontant leende på läpparna!
Fattar ni? Ett SPONTANT!

Inte ett:
"Hej alla barn, dagens lektion ska handla om.."
"Jo men din son/dotter är jätteduktig och har en underbart livlig fantasi..."
"Å tack mamma för den jättefina dramaten-tantväskan..."
"Jo då, allt är bara fint med mig! Party party!"
"Nej det är ingen fara! Jag vikarierar så gärna för dig!"
- leende

Untan ett spontant, ingensomser,baraförmigsjälv, leende!


Kanske det kommer att bli vår snart i alla fall?