R.I.P Dennis

Varför känns det som att alla bara dör? Varför ska just de underbara människorna råka ut för olyckor?!

Ikväll är det minnesstund för Dennis. Jag har skjutit upp min Gotlandsresa och Kristian har tagit ledigt från jobbet för att komma till Sthlm och säga farväl och hylla honom. Dennis var världens finaste och roligaste kille.

Vi träffade honom en dag i Rålambshovsparken. Kristian var i Sthlm och hälsade på och han och jag åkte in till stan för att sola lite. Vi låg där på en filt och kände oss allmänt deppiga och nere, helt plötsligt kommer en kille fram. Han har bar överkropp, ett blodsprängt öga och är karatefull. Han stannar precis framför oss och säger:"Ursäkta - men jag måste bara säga att ni är ett så vackert par!" Jag och Kristian bara skrattar och talar om att så inte alls är fallet, då dimper han ner framför oss och börjar prata. Han pratar, skojjar och drar rövarhistorier. Jag och Kristian skrattar som aldrig förut. Hans vän Joel kommer och sätter sig och sen sitter vi där i flera timmar och bara pratar. Mitt uppe i en fyllehistoria kunde Dennis avbryta sig själv bara för att säga "Nä, ge mig en kram för fan!" för att sedan krama den som satt närmst. Tvåan kom också till parken och blev även hon överröst av komplimanger, historier och kramar.

När Dennis och Joel väl åkte därifrån så var vi som tre helt nya människor. Skrattade och alla bekymmer var som bortblåsta. Och efter det, så fort någon av oss började gnälla eller deppa (i flera veckor efter första mötet), så myntades uttrycket: "Äh släpp det! Tänk på Dennis!". För när man hörde hans namn så kan ingen av oss låta bli att le. Jag har nog aldrig träffat en människa som påverkat mig så mycket efter så kort tid. Han är "glädjekälla" personifierad. Efter Rålis höll vi kontakten med både Dennis och Joel, Dennis kunde ringa:

"TJEEENA GUUULLET! Länge sen juuuee... bla bla"
("Ville du något särskilt")
"Nääää bara säga hej!"

Tack Dennis. Tack för att vi fick lära känna dig. Tack för att du lyfte upp mig (trots att du inte ens visste om det) och fick mig att le när jag var som mest nere. Jag kommer alltid att le när jag hör ditt namn.

R.I.P